Pappa

Just som jag  trodde att allt hade blivit bättre och det  kändes inte lika tungt, så kommer ju såklart världens bakslag. Jag såg att pappas hus hade lagts ut på blocket nu;
 
http://www.blocket.se/vi/14577669.htm?ca=1_6_s

Det var inte kul alls, att verkligen nu se att det är till salu och att jag inte kommer vara där längre, där jag växte upp, det ska helt plötsligt tillhöra nån helt okänd familj, troligast, och det suger verkligen. Det är ju pappas hus ju, världens mysigaste och finaste hus, det syns knappt över huvud taget att fyra barn har fått växa upp där, så otroligt pedantskött. Min pappa var sån. Han ville ha det rent och snyggt omkring sig, han bytte gardiner vid olika perioder, tex jul och satte upp ljusstakar och sånt. Man såg nästan aldrig damm eller liknande där, det var helt enkelt väldigt välskött.

Jag har många fina och roliga minnen av min pappa, nåt av de roligaste måste ju vara när jag och Magda åkte med han från Luleå. Pappa körde ju mkt race med bilar förut, så att köra fort, det var ju det roligaste han visste tror jag. Nå iaf, när vi kommit ut ur Boden så började pappa gasa på ordentligt, han låg väl på 140-150 tror jag på 90 väg, sen kom 110 skyltarna, och pappa vrålar: "JA! 110, nu får vi ju köra fort!" Och han ökade farten. Men alla bilar körde ju inte så fort så pappa började muttra och vrålar igen: "Den söligare trafiken ska hålla undan från den snabba!" Hojj vad vi skrattade åt han. Söta pappa :)

En annan gång så var jag och Magda hemma hos pappa och klockan var väl kring 11 på dagen och han tyckte att Fredde hade sovit klart (han sov nere i källarn), så pappa slår på Ronny & Ragge - Min Wunderbaum på typ högsta volym, tog på sig sin pinsamma Abba mössa och slog igång dammsugaren och började hoppa och dunka med dammsugarn i golvet och sjöng med till Ronny & Ragge. Efter inte så länge alls kommer en nyvaken Fredde upp för trappen och frågar vad fan vi håller på med.

Det finns mkt som jag aldrig nånsin glömmer, jag glömmer aldrig pappa och alla minnen med han. Han var inte perfekt, men han var den bästa pappan man kunde önska sig. Det är bara synd att jag bara fick äran att känna han i 17½ år. Alldeles för kort tid. Jag har aldrig kunnat föreställa mig ett liv utan pappa, han skulle ju vara med och hjälpa mig att köpa bil, han skulle se mig ta studenten och allt det andra. Han skulle ju alltid finnas där. Men nu gör han inte det, och det är läskigt, jag behöver min pappa.

Jag saknar min pappa enormt, det finns inte ord som kan förklara hur ont det gör och den jävla sorgen som jag känner. I want you back..

Kommentarer
Postat av: Magda

:( din pappa var ändå sötast! jag finns för dig alltid om du vill prata. och vi måste ses på jullovet!

2007-12-20 @ 20:55:25

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0